söndag 15 april 2018

Dagen jag helst vill glömma

Igår skrev jag om psykisk misshandel från en närstående. Jag fick ett meddelande på facebook som gjorde mig glad: "❤ Du är stark! Det är ert liv och bara ni som behöver förstå, det finns en styrka i att kunna ta sig genom något svårt och fortsätta kämpa tillsammans. Det är ni som ska känna trygghet och kärlek med varandra ❤" 

Idag ska jag skriva lite kort om dagen som jag helst vill glömma: 17 oktober 2017! Dagen innan (16 oktober) och den aktuella dagen (17 oktober) var helt fruktansvärda. Värre än alla andra dagar! Tonerna var hårdare och hånfullare än vanligt. Orden var mer nedlåtande. Blickarna var kallare och mer fyllda med avsmak än någonsin! Jag mådde ju redan oerhört dåligt och de här två dagarna kom att bli dem då jag knäcktes helt och hållet! Jag orkade inte ta mer! Jag såg ingen ljusning längre. Jag beslöt mig för att mitt liv skulle avslutas så att min närstående, (som ni kanske har listat ut är min man), skulle få sin frihet utan att själv behöva ta beslutet. (Jag hade ju faktiskt fyllt i och skrivit ut skillsmässoansökan flera gånger men min man vägrade skriva på. Han ville inte skiljas! Han ville ha mig. Men han ville absolut inte samarbeta med mig)

17 oktober tog jag x antal tabletter och sköljde ner med alkohol. Jag somnade - väldigt djupt! Har inget minne av att folk varit hos mig i huset eller att ambulansen kom. Men när jag vaknade på sjukhuset mindes jag direkt vad jag hade gjort och varför! Jag var naturligtvis glad över att jag hade misslyckats för jag ville ju eg inte alls lämna mina barn. Jag blev helt förtvivlad över vad jag hade gjort. Hur kunde jag göra så? Min man kom till mig. Han kramade mig. Hans hårda, hånfulla, elaka jag var som bortblåst! Jag antar att han under de här timmarna fick sitt "wake-up"! I samband med denna tragiska händelse fick vi båda hjälp. På alla tänkbara sätt. 

Vi pratade om vad vi ville med framtiden. Hur vi ville ha det. Vi pratade känslor. Vi pratade om allt. Vi såg varandra. Hörde varandra. Rörde varandra. Hittade känslorna för varandra. Insåg att de aldrig hade försvunnit. Insåg att vår grundkärlek var så mycket starkare än vi trodde! En starkare kärlek än den vi haft tidigare växte fram! Vi har tagit vara på varenda stund sedan dess. Livet är för kort för att "leka bort". Det är bättre att satsa tiden på det och dem man verkligen vill! Det gör vi! Vi vill spendera så mycket tid som möjligt tillsammans! 

Idag har jag slipat en kista. Tanken var först att måla om den men när jag hade slipat den såg den så snyggt "sliten" ut att jag bestämde mig för att behålla den så! 

Dagens selfi: En osminkad Anne






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar