måndag 13 mars 2017

Små försiktiga steg...

Jag tar små steg. Små försiktiga steg. Så lätta som möjligt. Vill inte trampa för hårt. Vill inte gå för fort. Vill hålla balansen! 

Kan jag lyckas? Kanske! Framtiden vet svaret. Ännu är vi inte där.jag vågar inte tänka...framåt. Det gör ont. Det är skrämmande. Vågar inte tro. Vågar inte hoppas. Men kanske...kanske finns det ett ljus. Någonstans. Längst där inne i mörkret. Men jag ser det inte. Inte ännu. Blundar jag? Nej! Jag ser verkligheten. 

Idag var jag på ett möte. Innan var jag livrädd. Livrädd för att kanske höra orden. De som jag inte ville höra. Det blev inte så! Det blev väldigt bra. Ett bra möte. För min skull! Drömde jag? Nej, det var verklighet! 

Mötet började inte bra! Jag bröt ihop. Fick ångest. Panik. Det var när jag berättade om mitt mående. Att uttala orden på mina tankar och känslor i kombination med symtom. Jag orkade inte. Fick inte luft. Jag bröt ihop. Vi gick ut. I friska luften. Andningen kom tillbaka. Jag fick ny energi. Ny kraft. Ny ork. Mötet fortsatte. Vi pratade lättsamt om allt. Inte diagnoser. Inte symtom. Inte mående. Allt annat kring jobbet. Läkaren. Försäkringskassan. Vi resonerade klokt, stabilt och vettigt. Inget dömande. Inga hårda ord. Inget mjäkigt heller. Vi kom fram till bra saker. Vi har en plan. En gemensam plan. För min skull. Drömde jag? Nej, det var verklighet! 

Det är positivt. En ljusglimt. Ännu vågar jag inte riktigt se den. Är rädd att den lilla ljusglimten ska slockna. En liten gnista har tänts. Låt den inte slockna! Låt den få syre. Låt den ta sig. Låt den bli till en klart lysande låga. Först då kommer jag att våga titta. Våga se den klart! 

Jag är trött. Men jag är nöjd. Nöjd med dagens möte. Nöjd att jag orkade. Nöjd att jag klarade det. Tacksam för den hjälp jag har fått idag. Jag mötte tre änglar. De heter Sandra, Linda och Lotta! 

Dagens selfie:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar