onsdag 8 mars 2017

Jag lever inte! Jag bara andas!

Det finns stunder och dagar då jag blir rädd för mina egna tankar! Det gör mig vansinnigt ledsen att de ens dyker upp! 

Tanken jag ibland tänker är: Är det verkligen värt att leva vidare? 

Den dyker upp då och då. Den kommer som en blixt från klar himmel! Jag blir så fruktansvärt besviken på mig själv när jag tänker så. Besviken för att jag låter tanken komma fram. Besviken över att jag lever i en sjuk kropp. Besviken över att huvudet mitt vill så mycket mer än kroppen klarar av. Besviken! 

Smärtan i min kropp och själ äter upp mig. Jag lever men ibland önskar jag att jag inte gjorde det. Ändå kan jag inte påstå att jag har dödslängtan. Jag älskar ju att leva. Visst låter det konstigt? Hur kan jag önska att jag vore död men ändå älska livet? Jo, jag älskar mitt friska jag. Det jaget som en gång var! Det jaget som jag tror finns där någonstans. Som går att plocka fram igen. Med envishet. Med rätt hjälp. Men finns den? Hjälpen, menar jag! Och vart finns den i så fall? 

Det där jaget blir kanske inte helt som förut. Men jag eftersträvar i alla fall ett bättre jag än det som är nu! Det räcker gott! Men kommer jag att finna hjälpen? Kanske hinner jag inte till toppen. Kanske tar orken slut på vägen! 

Just nu lever jag. Men ändå inte. Sanningen är mer att jag andas. Att leva är så mycket mer egentligen. Så nej, jag lever inte! Jag andas! Hur länge jag orkar vet jag inte! Jag finns i nuet. Orkar inte tänka framåt. Orkar inte. 

Framtiden - är den för mig? Jag vet inte! Vågar inte tänka att den är det. 

Idag mår jag inte bra!

Dagens selfie:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar